HEARTBROKEN.

Hela den här helgen - som jag från början såg fram emot så mycket - har jag ägnat åt att vänta. Vänta och vänta och vänta förgäves. Det måste jag fortsätta med i ytterligare två timmar. Hell I'm lucky. Snacka om helt förstörd helg. Jag är så himla besviken och ledsen.

Efter beskedet om ännu mer väntan blev jag totalt uppgiven och ville inte göra något annat än att äta choklad och titta på TV. Skönt att jag varit ensam hemma i alla fall så att ingen oskyldig drabbats direkt av... mig. Jag tog i alla fall med mig boxer-kortet upp, fyllde en termos med kaffe och kurade upp mig i min soff-ö. Har precis tittat på Brokeback Mountain på Canal+, och trots att den var så känsloladdad att den också fick mig att gråta, så gjorde den mig på bättre humör. Tyvärr missade jag de 15-20 första minuterna, men oj vilken fin film annars. Och Jake Gyllenhaal... ja. Han är fin. Underbar kärleksskildring.

För övrigt idag har jag mest varit huslig igen. Gick upp kl 8 för att även idag hinna ta itu med lite saker innan jag trodde att jag skulle behöva sticka in till stan för att bl a äta middag med Timmy. Nu uteblev den resan, men... Ja. Jag har städat nästan klart i mitt rum, strukit massa kläder och dammsugit. Handtvättat lite ströplagg.

Och stått i köket förstås. Jag började med ett veganiseringsförsök av mammas korvkaka (eller vad man nu ska kalla det). Originalet är baserat på rå fläskkorv. Eooo. Jag lyckades få tag i ett recept på hur man gör fläskkorv själv, och bytte ut fläsket mot tofu och späcket mot mjölkfritt margarin. Så jäkla vidrigt mycket fett! Jag pallade inte att använda fläskkorvproportionerna
så jag fyllde på med bönor och sojafärs, samt rivna morötter. Därefter fullföljde jag originalreceptet: Smeten som skulle föreställa rå fläskkorv blandade jag med riven lök, bredde ut i en ugnssäker form, tryckte ner katrinplommon och toppade med ett tunt lager senap. Sen fick det stå i ugnen i 40 minuter. Det låter kanske inte alls gott, och jag vet inte om det är så gott men jag förknippar det med förr. Och då blir det gott ändå, liksom... Det är som med musik man vuxit upp med. Den är bara bra utan att man kan tala om varför. När min kreation var färdig tyckte jag dock den såg mer ut som en söt mumsig kaka än som mat, men vi får väl se sen hur den smakar. Den borde inte smaka kaka direkt.

Medan tofukakan stod i ugnen gjorde jag i ordning min lunch: kall tomat- och paprikasoppa. Den bestod helt sonika av tomat, paprika, gurka, rödlök, vitlök och chili i småbitar, som fick stå och dra i en vinägrett i en halvtimme. Därefter mixade jag alltihop och spädde ut med lite vatten och kryddor. Sen åt jag det med improviserade krutonger (rostat bröd skuret i tärningar). Rätt gott, men egentligen inte så märkvärdigt. Det jag inte åt till lunch använde jag sen i en currygryta med sojakött och kokosmjölk jag svängde ihop. Det märktes att jag inte var så munter för jag ägnade grytan väldigt lite kärlek och arbete. Den blev inte alls så jävla god, men vad fan. Föda. Eh... sen när började jag resonera så om mat? Bah.

Så vad ska jag göra nu då? Hmm? Ja inte fan vet jag. Vänta kanske?! Packa ihop alla grejor jag måste släpa med mig till jobbet i morgon? Frysa in min gryta? Sova? Tycka synd om mig själv? Växa upp? Vara förbannad? Gråta lite kanske? Räkna timmar tills jag blir gräsänka igen?

Vet ni vilken låt som är världens finaste? Den heter Metaphorically yours och är skriven och framförd av Ed Harcourt. Jag har lyssnat på den innan jag gått och lagt mig de två senaste nätterna och den är makalös, fortfarande. Får mig att gråta. Det är Timmys och min låt.

Jag älskar dig, Timmy.