Livet i en bok.

Denna lilla bok har jag stora förhoppningar på. Den är min lilla vän som ska bli räddaren i nöden och hjälpa mig styra upp mig själv och mitt liv. Den saknar struktur (sidorna är helt tomma, inga linjer eller sådant trams) och jag tänker inte försöka "sortera" den. Den får vara den röra den vill vara - det avspeglar mig bra. Jag tror stenhårt på det där med att harmoni måste formas ur kaos. Jag kan verkligen inte se att det kan vara på något annat sätt. Tänk bara när man städar; aldrig ser det väl så förjävligt ut i sitt rum som då. Men man måste ju liksom vända upp och ner på allting för att kunna skapa ordning, är det inte så?

Igår strax efter klockan 22 kom vi tillbaka till Dalarö, efter att ha kört fram och tillbaka tvärs över Sverige. Billströmska folkhögskolan visade sig vara en riktig liten pärla lokaliserad precis mitt på Tjörn. Det var lite Bullerby-känsla över bebyggelsen. Vinden blåste kall, för det gör den tydligen på Tjörn, vilket kanske kan innebära så där råkalla regndagar. Men jag tror att vilken som helst av byggnaderna är som den bästa varma frottéhandduken, när man går in från ett sånt väder. Väder? Hallå, snacka väder gör man ofta men det är nödsamtalsämnet #1. Ok? Så. Timmys rum. Fräscht. Han bor i den nyaste av byggnaderna, som därmed också var ganska opersonlig men som sagt, fräsch. Fräscht är värt. Och det där opersonliga är ju inte jättesvårt att göra något åt direkt.
Det var riktigt jobbigt att säga hejdå. Förmodligen hade jag kunnat gråta typ halva bilresan hem (tack tack för att jag slapp köra!), men det gjorde jag inte. Dels eftersom mitt sällskap utgjordes av Göran och Kicki, dels eftersom jag någonstans kände att det kanske var löjligt att vara så ledsen. Jag menar, nog för att vi inte kommer ses mycket alls, men det hade kunnat vara fan så mycket värre. Matilda åkte till Riksgränsen och lämnade Jonte hemma, till exempel. Och hur gick det? Ganska dåligt. Men vi ska klara det här, Timmy och jag. Timmy har sin skola, jag har min bok, vi har våra telefoner och vår kärlek. Det är bara att skärpa till sig. Det kommer gå. Allt annat vore ett sämre alternativ.

Det var en ganska trevlig dag på jobbet idag i alla fall. På morgonen fick jag baka och plocka med bröd. Mycket rogivande med ugnsvärmen, den nybakta doften och de levande materialen. Det slog mig att det knappt säljs några oskivade bröd längre. Vava? Det är ju galet ju! Att skiva upp ett bröd är ju en så härlig känsla, som de stressade och lata människorna nu sett till att vi alla blivit fråntagna. Man måste baka bröd själv för att få skiva det, nästan. Och då blir alternativstegen plötsligt väldigt gles: Antingen är man bekväm (om än motvilligt) eller så får man baka. När allt jag begär är att få skiva upp mitt bröd själv! Håhåjaja, vilka problem man skaffar sig.
Tog en rask 30 min-promenad på lunchen och det var skönt. Slutade klockan 17.20 men förvirrade jag tog mitt pick-o-pack och styrde kosan mot cykeln redan klockan fem. Min chef flinade lite och frågade "Jasså så du tänkte gå nu, du?" och jag svarade jakande med självklar ton. Hon undrade om det inte stod 17.20 på mitt schema och plötsligt fick jag lätt panik och massa skuldkänslor. Men jag skrattade samtidigt och det var bra. Ganska lustig liten incident ändå.

Körde bilen hem och mötte ett berg av disk i köket. Bästa sättet att göra Sanna på bra humör... NOT. Vår diskmaskin har gått sönder. Och min pappa klarar uppenbarligen inte av att diska upp sin disk på en gång. Bah. Jaja. Mercy, jag lovar. Jag förstår, det är lätt hänt.

I morgon ska jag flytta in hos min mamma tänkte jag. Dels i undersökande syfte för att kolla hur min hud mår utan katt, dels eftersom restiden till jobbet nästan halveras. Och för att träffa mamma mer förstås. Det är både för- och nackdelar med att vara hos henne, så klart. Den största nackdelen är att jag inte har mina grejor där, att jag inte har någon erkänd plats där. Men det är också en fördel, för det skapar ett lugn och en effektivitet hos mig som jag inte kan åstadkomma när alla mina grejor finns omkring mig. När jag blir begränsad i mina möjligheter så försvinner delar av min beslutsångest. Ett stort plus är också den ganska stora sannolikheten att jag kommer bo där helt själv vissa perioder, när mamma bor hos sin kille. Yahoo!

Nu ska jag äta lite grann och packa ihop mina saker. Ta hand om er.